A+
Beta

Enskilda lantgårdar

Letterna brukar kallas för ett jordbrukarfolk och historiskt sett är detta en korrekt beskrivning – till och med början av 1900-talet var den största andelen letter jordbrukare som levde och arbetade på enskilda lantgårdar.

Enskilda lantgårdar är jordbruk där människan lever i harmoni med naturen. Dessa anses vara den lettiska nationella identitetens vagga och en plats där man kan bekanta sig med traditionell kultur.

Generationer växlade men de lettiska lantbrukarna kunde få nästan allt de behövde i enskilda lantgårdar. Även om sovjetregimen och den påtvingade kollektiviseringen tvingade många att lämna sina enskilda lantgårdar, och även om många revs när kolchoserna (kollektivjordbruken) skapades, finns fortfarande en mängd enskilda lantgårdar bevarade.

Traditionellt byggdes dessa lantgårdar i trä, och taket täcktes av halm eller vass – brandfarliga material. För att minska förödelsen vid eventuella bränder höll man isär byggnaderna.

Med gamla lettiska byggnadstraditioner och enskilda lantgårdars egenheter i olika regioner kan man bekanta sig i Lettlands etnografiska friluftsmuseum i Riga. På museiområdet längs med Juglasjön ligger en rad gamla hus från olika regioner i Lettland. Vissa av byggnaderna är restaurerade enbart med hjälp av forna verktyg och byggnadsmetoder. De enskilda lantgårdarna i lettland karaktäriseras av att de består av flera byggnader, till exempel bostadshus, lada, bastu som alla byggts för ett konkret behov, och det går knappast att tänka sig en enskild lantgård utan prydnadsbuskar och blommor i trädgården.

I Daugavamusett på Doleön kan man beskåda Daugavafiskarnas lantgård Mellupi, och i friluftsmuseet vid havet i Ventspils kan man se kurländska fiskarhus.

Folkliga byggnadsmonument kan man också beskåda i filialen till Jekabpils stadsmuseum Selu seta, och den gamla enskilda lantgården Bebrinas ligger i Vijciema socken i Valka kommun. I enskilda lantgårdar som fortsätter existera som museer kan man ta reda på intressant fakta om livet i dessa samt hur letterna firar olika högtider.

Även hundraåriga enskilda lantgårdar som byggts enligt gamla byggnationstraditioner har på många orter i Lettland blivit till intressanta sevärdheter som tar emot turister. Till exempel finns gården Sperveles i Renda socken (Kuldiga kommun), som ligger på Abavaflodens bank och är byggd 1914 enligt kurländska traditioner – här tar Daina och Aivars Senins, som specialiserat sig på miljö- och hälsoturism, emot gäster. I Sperveles bryggar man också gott öl och i den gamla brödugnen steker man traditionellt kurländskt bröd och piroger.

Många enskilda lantgårdar har blivit till gästhus där man kan övernatta och ägna sig åt en rad aktiviteter. Man måste dock säga att man i dessa gästhus inte kommer känna den känslan av äkthet och romantik som Etnografiska friluftsmuseet erbjuder.

I Latgale, i östra Lettland, finns på många platser småbyar bevarat. I denna region har invånarna inte bott i enskilda gårdar, utan tillsammans i småbyar. Den mest iögonfallande är de gammeltroendes småby Slutiskivid bildsköna Daugavafloden. I historiska källor nämns Slutiski by för första gången redan 1785. Efter kyrkans splittring i Ryssland beboddes denna plats av gammeltroende, som fortfarande bor här än idag. De gammeltroendes träarkitektur karaktäriseras av flotta fönster, utsmyckade dörrar och vackra fasader. Därtill är det i princip inget hus som är det andra likt designmässigt, varje hus är ett eget litet mästerverk!